Min vackra morfar har somnat in. Den 17/2.
Och nu har begravningen varit, den 5/3. Datum datum. Det var en jävligt jobbig dag. Att stå framför kistan och se metallskylten med morfars namn på. Försöka förstå att jag aldrig kommer träffa honom igen. Att vara i deras hus, just då fyllt med mormor å ina föräldrar, syskon, kusiner och morbröder. Men ingen morfar. Hans röst hördes inte, bara i våra huvuden. Hur han skrattade åt kusinernas berättelser, hur han kommenterade saker, drog upp gamla minnen och hur hans ansikte ser ut utan glasögon, när han lägger sig att vila på kökssoffan. Men han fanns inte där. Inte synlig i alla fall. Konstigt.
Men morfar, han skulle blivit 80 år i år. Så det är inte konstigt att döden kom, även om han inte dog av ålder. Det är nog det värsta och det bästa, att det gick så snabbt. Beskedet om cancer i mitten av december, och sen död i mitten av februari. Efter bara några veckors sjukhusvistelse.
Hela mitt liv har han funnits där, alla somrar och helger och lov och vardagar. Han och mormor i sin fina lilla bil. Nu sen jag flyttat till Göteborg har dom hälsat på här två gånger. 100 mil har dom åkt, kommit hit och vi har ätit på L'assasino. Hur många har gjort det med sina morföräldrar? :)
Jag har.
Älskade morfar, vila i frid.
No comments:
Post a Comment