Så var vi där igen. all the good things must come to an end?

och jag tänker på katter. och jag tänker att katterna, katterna var är ni? jag är ju här. och agnes säger att kanske vill simone de bevoir flytta hit för att hon är ledsen.

och jag är så förbannat trött på förkylningen som intagit min kropp och gör attling så jobbigt och tungt och jobbigt och jag vill hosta bort bort den och hosta bort bort all huvudvärk och all trötthet men istället hostar jag bort, orken.

Laleh!

Åh!

Är precis hemkommen från mitt livs kanske bästa konsert, nämligen den fantstiska LALEHs spelning på götaplatse under kulturkalaset denna afton. Hon är så jävla grym och cool och bra och het och peppande! Så sjuuukt mycket energi som bara pumpas ut i sprudelvågor!

När hon hoppade runt på scenen och skrek "hoppa, hoppa, våga hoppa!" och t.o.m kvinnorna på 50+ som diskret klappat takten bakom oss släppte loss och hoppade leendes så händer någonting. Någonting händer med en, någonting händer när en stor folksamling med blandade människor som aldrig träffats just dom människorna i just den konstellationen förut, hoppar tillsammans och sjunger! Någonting bra händer då, vi kommer lite lite närmare varandra.

Jag kramade min kärlek och bara njöt. Hon improviserade också mycket, bara babblade på på låtsas-språk och mummelsjöng och spelade luft-gitarr och luft-saxofon. Det var fint så fint. Jag blev lite återförälskad, i både henne och i människor., Det finns ju, det finns ju faktiskt så fina människor.

Den enda minuset var det kedjerökande pareet som trängde sig in före oss. Jag tog tillbaka min plats men flyttade mej sen för dom rökte verkligen konstant i denna folksamling. När någon på ett vänligt sätt sa typ "måste ni verkligen röka här bland allt folk?" så blev dom lite sura och sa typ att "det är ju för fan allmän plats, eller hur?". Löjligt och så fruktansvärt respektlöst mot alla andra som står i folkmassan och ofrivilligt andas in deras rök. Framförallt alla bran och astmatiker och allergiker som finns överallt. Jag hade SÅ gärna velat dra fram en syrgastub och börjat andas igenom, bara för att make a point.

Nu ska jag äta knäckamacka med tartex. Livet är allt bra fint ibland. :)

Är magen glad ä kroppen glad!

Åh, dagen har susat förbi!

Först gjorde jag och Siri dagens goda gärning och tog in en förvirrad bortsprungen katt som låg skräckslagen i vårt trapphus. Efter evighetsmånga försök att läsa av tatueringskoden i vänsterörat på denna livliga kisse hittade vi de registrerade ägarna på ssk.se. MÄRK ERA KATTER! Så bra. Ett telefonsamtal bort kunde de sjukt oroliga ägarna hittas. Dom gjorde segerdansen. :) Natas hette finkissen och såg ut som en något större variant av min älskade whiskie-katt. Det var mysigt att vara "kattförvarare" för några timmar.

Några kvällstimmar förflöt i sällskap av Fina Frida och älskade Linus. Länge sen jag träffade dom båda, givetvis med perspektiv att jag och Linus bor i samma stad, vilket jag och Frida inte gör... Kaffe, skratt, flams, gurkmeja och skön promenad bjöd kvällen på. :)

På vagnen hem fick jag en ihopknölad pappersbit kastad i ansiktet. Händer mej ofta! Händer det er? Eller är det bara jag som ser så spännande ut så spårvagns-folk vill ha min uppmärksamhet?!




JAG VILL SKRIVA JAG VILL DANSA JAG VILL ORKA OCH BARA GÖÖÖRA, GÖÖRA ROLIGA KREATIVA SAKER. Ge mig. nej jag vet, jag måste ta det, göra det.

Tänker så mycket på framtiden. Jag vill jobba, men viiilket jobb skulle jag stå ut med? Klara av rent mentalt. Inte få kaosångest av att gå till? Och studierna. STUDIERNA. My godness. Jaja.
Jag har två starka fötter på jorden. Och mjuka varma lungor som värmer luften. det lööööser sig! Vet la jag!

gamla goda tider-...

jag lyssnar på kent. :) Och dricker alldeles för varmt te. har vikt tvätt och sneglat på mitt evighetspussel. Jag börjar nästan ge upp, fast jag VILL få dert lagt! Nån gång så...

Agnes tittar på en djup vietnamesisk film. jag klarade inte av det precis just nu.

saknar saina. så otrligt mycket ikväll, bara för hon ahr jobbat och inte varit anträffbar ens å telefon! jag är så bortskämd... men vid 21 ringde hon, på väg hem. Sötnos!

Romantik!

Så otroligt trött. och överdrivet nostalgisk.
Sprang ovanligt långt trots den smygande baksmällan. igår hamnade jag nämligen i mycket gemytligt sällskap när jag mötte upp Linus för "en öl". Kanske 5 öl och en seger i biljard senare tog vi varsin burgare vid centralstationskiosken och åkte hem. Väl hemma fann jag agnes och gustav och jag var full och glad och vi pratade. Minns inte om vad. Vaknade med huvudvärk efter en mardröm. Men oh så fint det var att träffa min underbara Linus-vän!

Efter att ha tillbringat kvällen med fantastiska Agnes, ätandes linssoppa och kollat på Morden i Midsumer så blev jag fast i tankarna. Morden utspelade sig på en golfbana och jag har långt svunna minnen från en golfbana. När jag var ung och snygg och någon annan var äldre och ännu snyggare. Shit, vet inte vad det är men jag försvinner bort hela tiden. Kanske årstiden? Kanske tiden i livet? Jag lever i stort i det förgångna. Förutom när min älskling drar mej tillbaka.

Och jag saknar romantik. Det är okej, har jag kommit fram till. I min queera och analytiska miljö blir det lätt så att allt som förefaller vara normativt blir negativ. Tvåsamhet, heteroism osv. Därför skrapas "romantik" (jajag vet, vitt begrepp..,) in under denna skepsism. Det är inte helt okej. Det känns förlegat och normerande. Men jag är smart och inte så normativ trots att jag nu uppenbarligen har fastslagit mej i en tvåsam relation. Men jag tycker om att utmana och ser alltid meningen i det. Men just denna romantik, som jag försökt förtränga och bortse ifrån har jag nu gjort upp med. Det ÄR okej. Jag ÄR normal.

Önskar mej en blomma kanske, eller i alla fall en gullig lapp. kanske en frukost på sängen eller så... Ja, jag har ju världens underbaraste flickvän, men nå vidare på sånt är hon inte. Söta lappar har jag fått, men det var väl närmare ett år sen sist... Visst, vi är lite slentrian ibland, men också tokkära. Allt går upp och ner, så är det ständigt. Allt är på riktigt ändå.

Gårdagen började med söndagsångest. Både jag och Saina var lite halvdeppiga och veliga. Men sen satte vi ner foten, drog in till stan, letade oss fram till Dellis (sainasyster #2) lägenhet och fick skjuts till apesdalen. Där höll Sainasyster #1 på att bereda mark för kommande gräsmatta. Vi åt pizza och hängde med diverse systra #1, #2 och #3, samt deras reeespeeektiiiveee, som ju jag också kan räknas till. Jolåsöllusatte. :D Mysig dag.

Sen promenerade jag och saina till ett ickeexisterande tåg som vi tänkte ta in till stan. Söndagar bjuder på glesa tågförbindelser. Vi köpte efter mycket velande godis för det kommande biobesöket. Sen fick jag en smörblomma för att vi är kära och sen spelade vi mario kart tills tåget kom. Sen störtade vi iväg till bion! Såg slumdog millionair, myyycket bra! Älskade musiken, mkt M.I.A. Kan det bli bättre?

Vi virrade runt i natten efter bion. 21 minuter till nästa vagn gjorde att vi införskaffade strips med lite väl mycket ketchup. Bra dock.

sen hem och göra varma mackor i min nya toooast roooaster så saina fick lunchlåda till idag! :D
Nu skickar hn iofs bittra sms om att lektionen i b-ås var inställd. snutte.

jag ska lägga pussel och kaanske plugga lite. vi får se. :D

puss!

Tvekan

Hur kan man få ett bevis på kärlek? Vad är det liksom? Saker? Ord? Handlingar?
Jag vet inte, men just nu vill jag ha det. För jag är inte säker, inte precis just nu.

Ragnar Elias Norlin

Min vackra morfar har somnat in. Den 17/2.

Och nu har begravningen varit, den 5/3. Datum datum. Det var en jävligt jobbig dag. Att stå framför kistan och se metallskylten med morfars namn på. Försöka förstå att jag aldrig kommer träffa honom igen. Att vara i deras hus, just då fyllt med mormor å ina föräldrar, syskon, kusiner och morbröder. Men ingen morfar. Hans röst hördes inte, bara i våra huvuden. Hur han skrattade åt kusinernas berättelser, hur han kommenterade saker, drog upp gamla minnen och hur hans ansikte ser ut utan glasögon, när han lägger sig att vila på kökssoffan. Men han fanns inte där. Inte synlig i alla fall. Konstigt.

Men morfar, han skulle blivit 80 år i år. Så det är inte konstigt att döden kom, även om han inte dog av ålder. Det är nog det värsta och det bästa, att det gick så snabbt. Beskedet om cancer i mitten av december, och sen död i mitten av februari. Efter bara några veckors sjukhusvistelse.

Hela mitt liv har han funnits där, alla somrar och helger och lov och vardagar. Han och mormor i sin fina lilla bil. Nu sen jag flyttat till Göteborg har dom hälsat på här två gånger. 100 mil har dom åkt, kommit hit och vi har ätit på L'assasino. Hur många har gjort det med sina morföräldrar? :)

Jag har.

Älskade morfar, vila i frid.