Så otroligt trött. och överdrivet nostalgisk.
Sprang ovanligt långt trots den smygande baksmällan. igår hamnade jag nämligen i mycket gemytligt sällskap när jag mötte upp Linus för "en öl". Kanske 5 öl och en seger i biljard senare tog vi varsin burgare vid centralstationskiosken och åkte hem. Väl hemma fann jag agnes och gustav och jag var full och glad och vi pratade. Minns inte om vad. Vaknade med huvudvärk efter en mardröm. Men oh så fint det var att träffa min underbara Linus-vän!
Efter att ha tillbringat kvällen med fantastiska Agnes, ätandes linssoppa och kollat på Morden i Midsumer så blev jag fast i tankarna. Morden utspelade sig på en golfbana och jag har långt svunna minnen från en golfbana. När jag var ung och snygg och någon annan var äldre och ännu snyggare. Shit, vet inte vad det är men jag försvinner bort hela tiden. Kanske årstiden? Kanske tiden i livet? Jag lever i stort i det förgångna. Förutom när min älskling drar mej tillbaka.
Och jag saknar romantik. Det är okej, har jag kommit fram till. I min queera och analytiska miljö blir det lätt så att allt som förefaller vara normativt blir negativ. Tvåsamhet, heteroism osv. Därför skrapas "romantik" (jajag vet, vitt begrepp..,) in under denna skepsism. Det är inte helt okej. Det känns förlegat och normerande. Men jag är smart och inte så normativ trots att jag nu uppenbarligen har fastslagit mej i en tvåsam relation. Men jag tycker om att utmana och ser alltid meningen i det. Men just denna romantik, som jag försökt förtränga och bortse ifrån har jag nu gjort upp med. Det ÄR okej. Jag ÄR normal.
Önskar mej en blomma kanske, eller i alla fall en gullig lapp. kanske en frukost på sängen eller så... Ja, jag har ju världens underbaraste flickvän, men nå vidare på sånt är hon inte. Söta lappar har jag fått, men det var väl närmare ett år sen sist... Visst, vi är lite slentrian ibland, men också tokkära. Allt går upp och ner, så är det ständigt. Allt är på riktigt ändå.
